Varje dag är ingen dans på rosor.

Det kan ibland kännas som om man satt i en liten eka,

mitt ute på ett öppet hav utan åror.

Där hela havet höll på att ta sig i sin famn,

man vill ta sig till land men är utan åror…

Kommer ingenstans…

Man börjar ro med bara händerna,

för man vill ju dock få se de underbara stränderna.



När allt är som mörkast & dystrast,

finns där en vän vid ens sida & lyssnar.



Att vara ensam & känslan att vara övergiven.

Kan vi alla känna någon gång inombords.

Liten som stor,kan ha det svårt på vår jord.

När allt är som mörkast & dystrast just där man bor.



Men för den som har en vän,

kan börja ro med händerna.

Det är mödan värt…

Att få slå sig ned vid dennes bord & få

gråta ,skratta,prata & höra sanningens ord.
Ibland kanske inget alls…

Kanske bara en enkel kaffe tår…

Bara sitter där & lyssna.

Ibland långt efteråt kan man känna hur underbart

Det är att ha en vän vid sitt bord.

En vän som håller sitt ord.

Just den där vänner som inte springer…

till nästa bord & berättar sina ord…



Utan kanske själv till dig börjar ro…

Med eller utan åror…

Så var beredd på att ta dig en extra kaffe tår…



©Annelie Wallander april 2000